Ännu en dag stöter man på alla Ozzys saker, i rensningen av hemmet dyker hans absoluta favoritboll upp som han kunde leka med i evigheter. Sedan kommer stamtavlan fram vars man kan läsa om hans trevliga och nyfikna personlighet. I garderoben kommer hans vinterdäcke fram, ett pyttelitet. Sen går man upp på vinden och hittar hans matskålar, bäddar, mattor och transportburar. Det är så många blandade känslor hela tiden.


Jag har hittat köpare på min lägenhet vilket glädjer mig. Vi har otroligt mycket spännande saker att se fram emot med vårt nya boende, men i all denna glädje så rinner det tårar ibland som ingen får se, jag känner mig som en rollercoaster. Och jag vet att ingen förstår mig, men jag lovar att jag kommer förstå alla andra som blir av med sin hjärtevän. 


Det pågår just nu en sjukt rejäl rensning i mitt hem, allt skit ska ut. Har dock inte samlat på mig så mycket, men ni vet nog lika väl som jag att många försäkringspapper driver omkring från låda till låda. Egentligen borde det bara vara att bränna upp. 


Jag är ingen sån där person som ska spara på allt, används det inte så slänger jag ut skitet. Det spelar ingen roll att man betalat för sakerna, man måste lära sig att köpa bra saker med kvalité och sånt man kommer att älska länge. Det är min melodi det. 

I skrivande stund så insåg jag precis att några fler böcker får åka i soptunnan. Jag lär nog aldrig läsa dem. En klok kvinna sa på tv en gång "att köpa dyrt är att köpa billigt". Har man förälskat sig i en dyr stol en längre tid så gör man bäst i att köpa den. Idag blev jag otroligt kär i denna stol, är jag kär i den om två månader så kanske jag tillåter mig själv att köpa några sådana. Den påminner om mitt gröna matbord som tillhört mormor & morfar, men som blivit för ostabilt för att leva för evigt.


Vaknade upp med tårar i ögonen för några dagar sedan, jag drömde såklart om Ozzy. Jag saknar hans skällande när posten kom, hans maniska bäddande i soffan, hans evigt långa förnsterspaning, att han alltid hittade en solfläck att sova på, hans himla glada och spralliga sinne och hans lekfullhet. Han märktes verkligen, och utan honom märks det verkligen att han är borta. 


Jag är så ledsen över att han aldrig hann flytta med mig in i ett hus, jag skriver bara "mig" för att Ozzy bara tillhörde mig och var min käraste ägodel. Det var han & jag, och skulle vara han & jag ända tills jag åtminstone blivit 35. 

Jag hade aldrig någonsin hört talas om akut diskbråck, han visade inga som helst tendenser till att ha någon pågående skada i ryggen. Det låter helt ofattbart att något bara kan brista av en helt vanlig vardagsrutin, han skuttade ju alltid när man lyfte upp kopplet. Men den där gången blev det ett hopp och ett långt hjärtskärande skrik följt utav helt ofungerande bakben. Sedan var allt för mig bara total panik, likaså för Ozzy. 

När frågan dyker upp om jag eller vi har hund, så kan jag inte bara säga nej. Det är inte som att han aldrig funnits, han finns alltid kvar i mina tankar.