Alltid kvar i mina tankar

Vaknade upp med tårar i ögonen för några dagar sedan, jag drömde såklart om Ozzy. Jag saknar hans skällande när posten kom, hans maniska bäddande i soffan, hans evigt långa förnsterspaning, att han alltid hittade en solfläck att sova på, hans himla glada och spralliga sinne och hans lekfullhet. Han märktes verkligen, och utan honom märks det verkligen att han är borta. 


Jag är så ledsen över att han aldrig hann flytta med mig in i ett hus, jag skriver bara "mig" för att Ozzy bara tillhörde mig och var min käraste ägodel. Det var han & jag, och skulle vara han & jag ända tills jag åtminstone blivit 35. 

Jag hade aldrig någonsin hört talas om akut diskbråck, han visade inga som helst tendenser till att ha någon pågående skada i ryggen. Det låter helt ofattbart att något bara kan brista av en helt vanlig vardagsrutin, han skuttade ju alltid när man lyfte upp kopplet. Men den där gången blev det ett hopp och ett långt hjärtskärande skrik följt utav helt ofungerande bakben. Sedan var allt för mig bara total panik, likaså för Ozzy. 

När frågan dyker upp om jag eller vi har hund, så kan jag inte bara säga nej. Det är inte som att han aldrig funnits, han finns alltid kvar i mina tankar.



Kommentarer

Kommentera mitt inlägg här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0