Vi gör en del framsteg i sovrummet nu, allt har spacklats, slipats och grundmålats inför tapetseringen. Pillar man lite varje dag så märker man knappt hur många timmar man faktiskt plättat ner.  Vi hann slänga upp 5 våder och vi är så himla nöjda med tapetvalet. Vi ska sätta denna tapet på alla väggar, jag gillar verkligen helmönstrade rum. Egentligen har vi inte så mycket tid för sovrummet just nu då våran inflyttningsfest närmar sig. Jag är inte alls mycket för att fixa fest egentligen, jag tycker att det där ansvaret att alla ska ha kul känns väldigt tungt. Men man flyttar förhoppningsvis bara till ett hus en gång, så en jäkla brakfest måste ju anordnas. Det blir förhoppningsvis något roligt att minnas i framtiden.


Nu har vi även skaffat ett pingisbord ner till källaren, det kommer bli så himla kul att kunna nyttja det i framtiden när lusten faller in. Jag har alltid gillat pingis och även biljard, men ett pingisbord vann i vårat fall då man kan fälla ihop bordet för att sedan utnyttja rummet för annan typ av träning. 


Jag har överlevt kursen, det är märkligt hur jag alltid skrämmer upp mig själv inför nya saker. Men ändå får jag alltid den där "det var ju inte så farligt"-känslan efteråt. Vilket ju är bra, men det är så onödigt att jag flera dagar innan börjar tjorva med att oroa mig. Men det är så jag är, det är väl bara att acceptera. Alla är inte lika bekväma i förändringar eller nya situationer, så är det bara. Där emot har jag väl andra egenskaper som är bra, jag är till exempel väldigt bra på att lyssna.


Jag har dock alltid några eftervärkar, en ångest över att jag antingen sagt för lite eller att jag sagt för mycket. Jag lägger helt enkelt för mycket vikt i det jag säger att jag kan grubbla länge över hur jag kan ha uppfattats. Jag är ju väldigt medveten om det här nu så jag har lärt mig hantera detta. Och det är genom att skita fullständigt i att det alltid finns någon som vill missuppfatta eller tolka en fel. Man kan inte bli omtyckt av alla, att bli omtyckt av alla är lika lätt som att försöka att inte bli träffad av en enda snöflinga när det vräker ner lovikkavantar. Och om man alltid ska försöka springa mellan de där förbannades flingorna så är man inte ens sig själv längre, det blir bara väldigt löjligt.

Men nu är det fredag och en helg i huset börjar nalkas, ikväll ska vi laga tacos och skeda i soffan. Samt köpa massa karra ifall det kommer bus- eller godiskids och knackar på dörren. Vi har infört en regel att vi inte får göra något projekt på fredagar, då det är som bäddat för missuppfattningar och dåligt tålamod efter en lång arbetsvecka och för lite sömn.


Nu har jag vart lite nervös i flera dagar inför en utbildning jag ska gå till på torsdag, en typ av ledarskapsutbildning vars man ska snacka och inte fasen vet jag, med bara okända människor. Alltså jag vet att det är bra att utsätta sig för det där obekväma, vilket jag ska göra. Jag försöker se allt som ett socialt experiment, hur kommer jag att bete mig? Säkert blir jag nuntorr som fan och börjar fnissa av nervositet. Inte fasen vet jag. Jag kanske gör bort mig, säger nåt tokigt, råkar höra fel, uppfattar nåt fel, snubblar in, spiller kaffe.. katastroftankar. 


Det obekvämaste jag vet är dock att äta med människor jag inte känner, det har jag alltid tyckt varit hemskt. Sådär första dagarna på ett nytt jobb, om nån ny person sitter i samma bord när jag äter, alltså sjukt jobbigt. Varför? Inte en aning. Det känns bara jäkligt... privat eller nåt. Kolla inte ner i min matback bara tänker jag. Men sen får jag ju panik av svälj ljud också, både mina egna och andras. Det är som en jämförelse med att dra en gaffel hårt på en tallrik för mig, obehagligt som bara den. Därför måste jag alltid ha på en tv eller radio som liksom kan "täcka över" dessa ljud.

Egentligen kanske jag borde gå en utbildning om hur man äter med okända och hur man blir av med en fobi, det vore ju nåt.