Social fobi, JAG SER ER

Jag får ju som sagt så lätt ÅNGEST. Och det kan bero på väldigt många olika anledningar, och ibland vet jag inte ens varför. Men ofta uppstår ångesten av rädslan av att ha missuppfattats, råkat bli sedd för något jag inte är, av att ha misslyckats med mitt intryck eller liknande. Mycket av detta beror på min sociala fobi. Jag kämpar ju dagligen med att pusha mina gränser och det går faktiskt JÄVLIGT bra ibland. Jag växer sakta ifrån min fobi.

För er som inte fattar vad social fobi är så ska jag räkna upp saker som jag förut INTE klarade av. För att ni lättare ska förstå hur jävligt det är, och kan vara, att vara rädd för att öppna käften, vara rädd för att inte öppna käften, vara rädd för tystnad, vara rädd för kallprat, vara rädd för ögonkontakt, vara rädd för att säga fel, vara rädd att se nån bekant när man är helt oförberedd (tex. På en affär). JA, ni ska få se vad som har begränsat mig NÅ SJUKT mycket förut. 

Jag har fått riktig prestationsångest och nervositet inför en enkel fika med en kompis.
Jag har ibland avbokat träffar med vänner för att jag känt mig för ointressant.
Jag hälsade sällan på hos farmor & farfar/mormor & morfar för att jag inte visste vad jag skulle prata om. (Har ju alltid varit tvungen att planera mina samtalsämnen för att kunna träffa folk)
Jag har haft panik ifall jag skulle träffat mina kusiner/kollegor/vänners vänner/gamla klasskompisar/lärare/chefer osv. oförberedd på en affär eller liknande. (Har varit expert på att gömma mig bakom hyllor och på att "inte se")
Jag har haft svårt att prata med vuxna.
Att äta i samma bord som någon okänd har varit mardröm (Ett problem som fortfarande kvarstår)
Hälsa på bekanta på stan (ska man hälsa eller ej? Hör dem mig eller blir jag missad?)
Hålla en konversation med kollega/bekant under en längre tid. (Personen vill ju säkert krypa ur sitt eget skinn)
Ha ögonkontakt (jäklar vad jag flängt med blicken åt alla håll)
Och så har jag knappt kunnat prata med NÅN när jag varit osminkad eller känt mig ful.
Människor har slutat höra av sig för att jag aldrig hört av mig till dem (Jag har tänkt att om dem inte träffar mig, kan dem heller inte fatta att jag är astråkig och inte har nåt att säga)

När jag rabblar upp alla dessa otroligt panikgivande situationer så fattar jag hur långt jag kommit - ifrån det. Jag kan visserligen fortfarande låtsas att jag inte ser folk jag känner i olika situationer men det är oftast pga. att jag varken har tid eller lust för småsnack just där & då. Och så har jag stora problem med att äta bland folk jag ej känner, men det kommer jag nog aldrig att bli kvitt med.

Förstår ni hur jobbigt det är att leva så här? Jag har levt så här i så många år, blivit utsatt för alla dessa svårigheter varje dag, flera gånger om dagen och jag har inte kunnat hantera dem. Jag har handlat mat så många gånger och träffat bekanta som jag inte kunnat undvika att småprata med och sen har jag kommit hem med fel mat från affären för att jag efter pratet har tappat skallen helt, eftersom jag bara funderat på "vad fan var det jag sa?" Och en gång har jag till och med gått till en annan mataffär när jag vid ingången såg en person som jag kände 😱 men den dagen insåg jag att jag hade PROBLEM på riktigt.

USCH!! Jävla fobi. Den har fan ställt till med för mycket elände och självplågeri. Jag har inte haft nån chans att visa vem jag verkligen är. Jag är så oerhört ledsen över detta, och jag VET att det finns så många där ute med samma problem. 

Och JAG SER ER, ni gömmer er precis som jag gjort. 

(null)



Kommentarer
Postat av: Jossi

Du är grym och absolut inte tråkig!! Egna hjärnspöken bara men det är jobbigt att känna så <3 jag vill bara att du ska veta hur rolig, intressant och klok du är!!

Svar: ❤️
Frida Bucht

2018-09-11 @ 08:47:31

Kommentera mitt inlägg här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0