Kompissvartsjuka

Jag trivs allra bäst med mig själv som jag är nu, och har varit de senaste året - Det är svårt att dra gränsen exakt (detta gäller inte bara det ytliga, det gäller även allt jag skapat på insidan). Men det slog mig i bilen på väg hem från jobbet förra veckan, att jag är sjukt STOLT över mig själv. Det är en känsla jag inte känt i mina tonår direkt. 

Och jag strävar hela tiden efter att bli ÄNNU bättre, mot alla jag möter och mot mig själv. För jag har varit min största kritiker och undervärderat mig själv i flera år, jag har helt enkelt varit skit taskig mot MIG. 

Inte så konstigt att jag aldrig blommat ut. JAG MÅSTE TA FÖR MIG MER.

Men nu vill jag vill FATTA allt, förstå dem jag inte kan förstå och bara acceptera alla (som inte gör något ont mot någon såklart) och såklart acceptera mig själv. Jag är rolig, jag är snäll, jag är omtänksam och jag vill att alla ska må bra. Men dessvärre är det skitsvårt att lära känna mig, och jag tror att det har att göra med att det tar SKITLÄNGE för mig att anse att jag känner någon, och ännu längre innan jag börjar kalla någon för min VÄN. Och det har fortfarande att göra med att jag inte tycker jag är värd nån, och för att jag alltid tar flera steg tillbaka för att inte trampa någon annan på tårna.

För jag har upplevt SÅ mycket kompissvartsjuka (ett fenomen som jag tror bara finns i tjejvärlden) och jag vill inte råka stampa på någons "bästis" tår. 

Är det ingen annan som upplevt detta?

Tack vare denna jäkla svartsjuka så har jag i alla mina år bara låtit mig bli påverkad av någons svartsjuka och där av inte tagit för mig i kompisvärlden (jag tänker inte tävla). Och jag har ju bara förlorat på det egentligen, men så är det när man är högkänslig. Jag märker väl det som ingen annan märker.

Och nu är jag väldigt utlämnande igen, men jag vill faktiskt dela med mig av sånt man typ aldrig pratar om! ☝🏼

(null)


Kommentarer

Kommentera mitt inlägg här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0