Och plötligt inser jag att jag fintat iväg mina tidigare sociala bekymmer. Jag har i hela mitt liv trott att ingen varken velat vara med mig eller tyckt om mig, ni vet på det där sättet att jag aldrig frågat någon om vi ska "hänga" för att jag alltid tänkt att de andra personerna inte har velat. Jag har i hela mitt liv tryckt undan mig själv. Varför ska jag fråga och sen göra det jobbigt för den andra personen så att den måste hitta på en ursäkt? Så det har varit bäst att inte fråga alls.

Visserligen ligger detta kvar i mig än, men idag så tränger jag mig på. Jag tänker lite "skit samma" dem får väl för fasiken säga nej eller komma med en ursäkt. Jag ska inte hålla min egen grind stängd nå mer 👋🏼
 
Inte för att jag "hänger" så mycket, jag trivs liksom bra för mig själv. 

Men jag ser att fler och fler erkänner sina "sociala bekymmer" (social fobi, skräck för pinsam tystnad, ögonkontakt, kallprat osv.), fler och fler utrycker att de får ångest bland för mycket folk. Och det tycker jag är så jäkla najs, Vi NORMALISERAR ett VANLIGT problem! Det är ju underbart.

(null)

Jag fotade Kristoffers yllesocka idag, han är jätte förkyld och svin mysig i sina sockor ❤️
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress