En liten sorg för mig

Som jag nämnt tidigare så läser jag en del böcker, böcker som kan hjälpa mig att tänka rätt så att jag blir en sån bra version av mig själv som möjligt 🙏🏼

Och jag har insett några viktiga saker:

Att andras åsikter inte är ett påhopp på min person. Jag tar inte längre illa vid mig. Man kan till exempel tycka att inredning är svammel utan att jag förminskar mig själv av det.

Att ingen kan såra mig utan mitt medgivande. Jag tar inte längre åt mig ifall att någon är ute efter att såra mig. 

Att jag har ansvar för mina tankar. Tänker jag negativt om mig själv, så får jag dem känslorna också.

Och att om någon är otrevlig eller hoppar på mig, så är det dem som har ett problem. Och inte jag. Och det är sååååå otroligt skönt att jag kommit till den insikten 🙏🏼 

Jag minns faktiskt inte varför jag började läsa självhjälpsböcker, och kanske är det ett facit på att dem verkligen fått mig att tänka annorlunda. Främst har min självkänsla förbättrats och den är ju roten till allt i ens liv, mår man bra i sig själv så syns det i allt man väljer att göra. Jag mår bra i mig själv, jag har stärkt min självkänsla och mitt självförtroende och jag påverkas inte lika mycket av andra människor. 

Jag har fattat att jag är en högkänslig person och även insett att min sociala fobi har varit helt extrem under alla mina skolår. Det är en sorg för mig, jag hade gjort så mycket mer om inte det hade hämmat mig så mycket som det gjort. Jag hade säkert gått ett annat program på gymnasiet och jag hade mått betydligt mycket bättre, jag hade gått gymnastik när jag var liten som jag alltid velat göra. Men nu blev det inte så, och det har väl ändå i slutändan lett till något bra trots allt. Jag har blivit hård med att verkligen göra det JAG vill, för livet är ju inget man bara ska gå igenom. Man ska ju leva och njuta. Det finns inte längre utrymme till att kringgå det jag önskar, och jag ska banne mig stå upp för mig själv och min vilja.

Och varför ska jag vara den som alltid är rädd för pinsam tystnad till exempel, det är väl för fan någon annans ansvar också att hålla snacket igång. Från och med nu får det bli hur tyst som helst och jag ska inte forcera ut ett enda ljud före den andre gjort det. Jag ska inte ta det som mitt ansvar längre.

Och ni behöver inte undvika mig ifall ni tror att jag inte vill prata. Jag vill visst prata, men jag tar kanske inte alltid initiativet till det.

(null)

Ni får ju gärna visa om ni gillar dessa självutlämnande inlägg annars kanske jag fortsätter låta dem ligga i "utkast" och lyfter istället fram inlägg när jag slipar lister och målar väggar.

Finns det INGEN som känner som jag?



Kommentarer

Kommentera mitt inlägg här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0