Strugglar med den sociala biten

Nu är jag klar med min kurs/utbildning i Leda utan chefskap. Den har varit rolig och otroligt lärorik.

Vi har fått observera, samarbeta, diskutera viktiga ämnen, testat ha konflikter och lärt oss lösa dem, hoppat hopprep i grupp, byggt väderkvarnar av sugrör, pratat inför alla, berömt & gett kritik, minglat och lärt oss massor om oss själva.

Det ska vara lite obekvämt och nervöst, om det inte är tungt att träna så blir man inte starkare. 

För mig har den här kursen fått mig att inse att vi är många där ute som strugglar med den sociala biten. Det var nog ingen på kursen som ens kunde tro att jag haft sån grov socialfobi som jag faktiskt haft, jag förmodar att det inte märks längre 🤷🏼‍♀️

Mycket tack vare alla mina böcker ☝🏼 men också för att jag kommit till det stadiet att jag SKITER i om någon tycker att jag är konstig. Vilket är en otrolig befrielse, jag är ju dock inte  en jätte social person. Jag behöver liksom inte "hänga" med människor så ofta. Och det är väl också något jag lärt mig, att jag inte är konstig för att jag inte vill umgås i den utsträckningen som andra vill. 

Men jag har även insett att mitt behov av andra människor går i vågor, ibland noll, ibland mer.

(null)

Och att vara social, det är också något man präntar in i barnen tidigt. Man ska umgås, man ska ha många kompisar, man ska leka med andra. Men parallellt med det så måste man också förstå att alla barn inte har det behovet.  

Det sätter en förväntning på barnen att man alltid ska ha någon att leka med, och har man inte det så är man den "konstiga".  Det är faktiskt något som vi vuxna behöver reflektera över.

För jag har känt skam över att jag inte gjorde som alla andra i högstadiet, tiden då alla testade nya kompisar, tiden då man försökte hitta polare i andra klasser och skolor. Det gjorde aldrig jag, och det kände jag skam för. Men i efterhand har jag ju fattat att jag inte ens hade det behovet. Men jag kände ändå skammen och pressen.

Jag var nöjd med de kompisarna som jag hade från början. Men, som ju äldre man blev, liksom inte räckte till pga förväntningarna från omgivningen. Man skulle ju för bövelen va en intressant person som hade polare som snusade och rökte, men också polare som hängde med ännu fler polare så att man blev en i gänget. Man skulle ju VA nån. Man kunde ju inte bara vara Frida.

Kommentarer

Kommentera mitt inlägg här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0