DET SPELAR INGEN ROLL om man själv vill vara barnfri eller om man själv inte har några barn ännu, men om man bestämmer sig för att bo ihop eller vara tillsammans med någon som redan har barn sedan tidigare så är det väl självklart att man ska till all sin makt försöka vara en god förebild, ta ansvar och skapa trivsel!

Jag blir så frustrerad på ryggradslösaföräldrar som prioriterar barnen sekundärt efter att dem hittat en ny kärlek, eller på föräldrar som ENS LÅTER SIG få dåligt samvete gentemot sin partner för att ens barn "alltid är med" eller "tar all tid". Eller på föräldrar som enbart bokar roliga resor och upplevelser under den veckan som barnet är hos den andre föräldern 🤷🏼‍♀️ om man över huvudtaget har en partner som försöker lägga ångest på dig och ditt/dina barn så borde det fan vara HEJDÅ med det samma 👋🏼

och det blir allt vanligare att ha olika familjeformer då det nu blivit otroligt ovanligt att båda föräldrarna lever tillsammans. 

Det är enkelt, träffar man någon som har barn så välj redan där & då. Are you in or are you out? Och du som förälder ska stå upp för dina barn, sök rätt människa för din familj och inte enbart för ditt eget behov.

Jag har imorse lyssnat på podden barnfrihet (Avsnitt : "bonusmamma? Nej jag är en bonussubba"), vars en kvinna gästade ett avsnitt. Denna kvinna bodde tillsammans med en man och hans två barn. En kvinna som inte alls gillar barn och som efter lång tid som särbos flyttat ihop med denna man och medtagit ett excel-ark på krav om hur barn och ekonomi skulle hanteras. Det här gör mig så rasande av båda vuxnas idioti. Stämningar märks av trots att man inte säger rakt ut "jag hatar barn", men att låta sina barn bo tillsammans med någon som enbart ser barn som en börda skapar inte ett behag på hemmaplan. Och det är egoistiskt utav dem båda vuxna att sudda över detta problem och istället prioritera sin gemensamma kärlek 👎🏼

Jag förstår det inte. Jag tycker synd om barnen och följderna av detta kommer att synas på barnens framtida beteenden, introvert som extrovert. 

Jag blir bara djupt oroad över hur ensamstående föräldrar hanterar en ny partner, för min del hade det varit tack och hej om denne andra människa inte gav 100% ✋🏼

(null)

Och mina föräldrar lever inte heller tillsammans längre, men dem har skött sig väldigt snyggt tycker jag! Dock är jag en trygghetsperson så för mig (14år) funkade det inte att bo på två ställen!

Och ni får gärna tycka till om det här, men det viktigaste är väl tryggheten för barnen, och INTE förälderns kärleksbehov.
Hanna

Håller med. Man får ge allt eller inget när det gäller familjer från tidigare hur dem än ser ut när en är ny i familjen.
MEN tror det hänger mkt på hur föräldrarna hanterar situationer mellan varandra också. Som tex en partner vill separera. Gör allt för att få det att funka ändå med barn och det funkar tills denna person träffar en ny. Då kommer skuldbeläggningen från exet, hur tänker man då brukar jag undra?
Att använda barnen för att ge skuldkänslor för någonting som man själv känner liksom. Har man inte levt tillsammans tillräckligt länge för att unna den andra lycka?
Sånt får mig verkligen att må illa. Där får man ta sitt ansvar som vuxen och vara en förebild för barnen och visa att ja livet ändras och det behöver inte betyda någonting dåligt!

Svar: Ja det har du helt rätt i, ibland gör ena föräldern (kanske också tillsammans med den nya partnern) allt för att det separerade livet ska fungera, medans den andra föräldern bara är helt omöjlig. Man har ju ett ansvar som vuxen, alldeles för många barn kommer tyvärr i kläm pga. att en vuxen inte kan acceptera förändring 🤦🏼‍♀️
Frida Bucht

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress