Och som vanligt går jag in i min bubbla efter en explosion utav intryck från en stor folksamling som jag vistats kring på lördagens bröllop. Bröllopet var både fint och roligt för min del, självklart är ett bröllop PARETS DAG och vad dem tycker är ju helt klart mest relevant. Men jag hade kul, Kristoffer hade kul och vi pratade med massa roliga & härliga människor främst från Haparanda. Och jag smälte väl in som vilken annan person som helst.

MEN nu går jag in i min bubbla, tänker SÖNDER mig själv ett tag. Varför ska jag alltid överkompensera min sociala fobi i form av att ta ansvar för tysta små stunder? Och varför slutar det alltid med att jag drar ett skämt som ingen fattar, förutom jag själv? Antingen kan jag tänka TRIST för dem att dem inte har lika jävla roliga bilder i huvudet som JAG, eller så kan jag tänka att jag aldrig någonsin ska prata igen. Jag vet inte ännu vad jag ska välja.

Varför blir det alltid så här för mig? Ett efterskalv med känslor och ett flertal stunder då jag ifrågasätter mig själv totalt 🤷🏼‍♀️ 

Jag fångade iallafall brudbuketten, eller fångade är väl fel att säga. Buketten kastades till andra sidan rummet och övriga tjejor stod liksom fastklistrade på golvet (golvet var ju faktiskt kladdigt på riktigt) och jag rusade likt en hund efter en boll. Jag väntar nu på ett härligt frieri 🙏🏼

Jag har iallafall inte varit full sedan 2 december 2018, och så kommer det förbli. Jag dricker ju som sagt aldrig mig full längre då jag blir extremt BAKIS, och nykterheten trivs jag helt sjukt bra med. JAJA socialfobi, du ligger där och skaver men du ska fan inte få smörjmedel för det. Jag tycker ju att jag klarar mig BRA. Förutom att jag alltid får efterskalv hur jag än gör.

(null)

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress