När i detta fullspäckade arbetsliv hinner man sätta sig ner i sin djupaste tanke och älta, grubbla och dyka in i sina egna värderingar och behov?
 
Min vardag har fått en helt ny kostym och jag vet inte om den är skräddarsydd för mig. Det känns ibland som att knappen på kavajen skall ploppa bort när jag sätter mig för att andas ut. Nog för att min tidigare kostym hade lite för långa byxben som gjorde att jag ibland eller ofta snubblade fram.
 
Jag har vart modig och bytt jobb, jag är en trygghetsperson som icket gillar stora förändringar. Jag har bytt från 5-skift till dagtid, jag ville helt enkelt prova. Och jag ska vara ärlig med att säga att jag saknar mina hänga-på-låset ärenden, jag saknar att titta på Malou hemma i min ensamhet, jag saknar att kunna äta långfrukost, jag saknar dem veckor jag kan lapa dagsljus under det mörka vinterhalvåret, jag saknar att vakna tidigt för att jag vill och inte för att jag måste.
 
Det jag icket saknar är dåligt tålamod och dåsighet som kunde infinna sig efter nattveckorna, jag saknar inte de veckor jag knappt hann träffa Kristoffer och jag saknar definitivt inte mina 12-timmars arbetshelger... Ja ni förstår säkert att olika arbetstider påverkar en olika mycket och har sina nackdelar hur man än vrider på det. Så, det är bara att välja och vraka bland alla nackdelar man tror man kan stå ut med.
 
Jag har nämligen alltid fasat inför att få en vardag som upprepar sig likadant i form av middag, matinhandling, städning, träning och läggdags. Så, hur får man vardagarna att inte spinna på repeat? Jag behöver pepp på vägen liksom, och även dagsljus.