Jag är en sån jäkla grubblare, jag grubblar så mycket att jag knappt frågar hur andra mår. Jag är så fullt upptagen på att ordna bland mina egna tankar och så stressad över mina egna val att jag får be om ursäkt till alla mina nära och kära, jag har knappt nån tid över till någon annan än mig själv men det har varit en otrolig upptagen vinter. Annat kan jag icket säga. Jag är så himla glad över att jag lever med en sån stabil partner, han gör så att jag hittar lite lä i mina egna stormar. Hur blev jag sån här? Hur blev jag en sån känslig människa, varför analyserar jag så mycket och var kommer ångesten ifrån? Ge mig en paus från mig själv en stund, snälla. 
 
Vi har haft en helt fantastisk helg, en helg som nollställt allt och det känns som att man tagit sig ut på en mer glad sida. Den mörkaste perioden känns som en enda dimma bara, tänk om jag har levt i en säck? Jag är så glad över denna helg och allt tack vare vädret, solen har nämligen visat sig och det har droppat från taken. Vi har åkt flera mil på skidorna och ätit massa god mat, bastat och socialiserat med Kristoffers föräldrar. Vad mer behöver man?
 
Nu kommer roliga upplevelser inom kort, men jag är så rädd för att jinxa så jag håller mig lite ödmjukt låg. Kanske har vi åstadkommit något sotort till nästa vecka, vi får helt enkelt se.