Ni vet när man inser att man blivit vuxen (nu var det många år sedan), när man hastigt begriper att man har fått en del förväntningar på sina axlar. Där och då blir man direkt ifråntagen acceptansen från att utföra vissa överlevnadsmanöver som man var jävligt bra på i barnaålder, och som var livsnödvändiga för att kunna härda ut vissa situationer.
 
Jag tillexempel, jag kände enbart för någon dag sedan för att krypa under sängen och vägra komma ut. Ibland kommer mindre glädjande besked rakt upp i ansiktet på oss vuxna personer, helt oinbäddat, rakt ut. Och där skall man lyckas knipa ihop och bara hålla samman med alla dessa känslor som ansiktet så jävla gärna vill sköta åt en. Liksom, NEJ. Jag kan inte hantera det på ett värdigt sätt, jag börjar gråta.
 
Nej, min värld har icket gått under, ingen är sjuk, men något som funkat så bra skall förändras och jag gillar inte stora förändringar såvärst mycket. Jag gillar små, typ inom kategorin förvaring eller inredning. Annat är oftast icket välkommet.
 
Så nu undrar jag.. Är det okej att krypa under sängen i 27 års ålder ifall man får plats? Eller under ett bord? Eller låsa in sig på toaletten? Jag frågar inte åt en kompis.
 
Emma

Vilket underbart inlägg! Det är precis så det känns ibland, som om man bara vill gömma sig och komma fram om en vecka eller så. Fast jag är så gammal, femtio, så skulle jag så gärna vilja lägga mig ner och sparka och skrika, så där som småbarn gör. Det är när orättvisorna blir alltför stora och de som är mest sårbara (barn) råkar illa ut. Men det är bara att bita ihop och låtsas vara vuxen och bete sig normalt!

Svar: Ja, och kanske måste man hitta sitt sätt att få pysa ut det höga trycket ibland, i form av träning, kreativitet eller en hel dag för sig själv. Men lätt är det inte!
Frida

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress